(Tänk att den där lilaklädda foten kan ställa till så mycket problem.)Normalt sett är jag en mycket positiv person. Tycker att det mesta är hanterbart och man blir ju bättre på att hantera saker med åren. Kan leva med att trädgården är halvfärdig, kan leva med att barnen ibland får äta korv. Får jag bara springa en sväng och dricka mitt kaffe så funkar vardagen. Kaffet har jag i alla fall kvar. Men löpningen...
För mig är löpning ett sätt att sortera tankar. Att få egentid. Att få utveckla något hos mig själv. Reslutatet är klart underordnat löpglädjen. Klart att jag vill att mitt personbästa på 10 km ska börja med en trea (sub 40) och att jag nästa år kommer att kunna springa en riktigt bra mara.
Men just nu, stoppas jag av en trolig stressfraktur. Den träning som jag kan genomföra är crosstrainer. Baklänges. Skulle vilja säga till mig själv "just power through, du har ju nyligen varit med om värre". De två senaste åren har ju präglats av den bäckenskada som var svårdiagnostiserad, svårrehabiliterad och som hade lång läktid fylld av bakslag. Men det funkar inte.
Men just nu, stoppas jag av en trolig stressfraktur. Den träning som jag kan genomföra är crosstrainer. Baklänges. Skulle vilja säga till mig själv "just power through, du har ju nyligen varit med om värre". De två senaste åren har ju präglats av den bäckenskada som var svårdiagnostiserad, svårrehabiliterad och som hade lång läktid fylld av bakslag. Men det funkar inte.
Fick en kommentar på Facebook av en av mina elitorienterande vänner "tänk de som har alternativträning som huvudsport". Nu kanske inte någon tävlar i crosstrainer baklänges, men det hjälper i alla fall mig att tro att detta tillstånd är tillfälligt och se det lätt ironiska i situationen.
Min fråga till er alla - hur hanterar ni skadeperioder? Hur får ni in glädjen och endorfinerna i alternativträningen?
Ska jag vara riktigt ärlig så funkar alternativträning bäst när det är komplement till ens "vanliga" träning. Försök tänka en dag i taget eller en vecka i taget. Nu har det "redan" gått en vecka, bara fem kvar - du klarar det!
SvaraRaderaKram!
P.S. - Hur funkar wet-vest? D.S.
Hamnade här av nyfikenhet på runningskirts, o fick då läsa om din förmodade stressfraktur...vilket jag "rehabbat" mig ur... Till att börja med klättrade jag på väggar 3 månader o försökte mig på lite alternativt, som cykla. Sedan blev det en del balansplatta men inget som kunde ge mej den glädje som löpn gör. Nu nästan ett år senare, springer jag, men inte lika långt o lika intensivt...men jag springer o kompletterar med bra alternativ träning! Lycka till! / Anna
SvaraRaderaJag måste hitta sätt att bli lika "trött" som jag blir av huvudgrenen när jag tvingas alternativträna. Nu har jag ju lite tur att jag kan köra slut på mig på cykel när jag inte kan springa.
SvaraRaderaTyvärr har jag insett hur hårt löpningen sliter på min kropp, för mina "kroniska" smärtor försvann när jag fick problem med foten och tvingades till löpvila. Suck.
Wet-vest, cross, cykel och rodd (och kanske längdskidor) för hjärtat och lägg på styrka på de ställen du vet att du är lite svagare på under den här perioden. Så kommer du att bli starkare än någonsin när du är hel igen! Det är jag övertygad om.
SvaraRaderaCrossen har jag själv ratat, men jag fann den nu i vinter och det går perfekt att köra tuffa tröskelpass på den i brist på annat och WV-intervaller är inte heller dumt.
Ta hand om skadan och fortsätt försöka vara positiv så är du snart i full fart igen!
Kram,
Therese
Vattenlöpning är inte alls tokig. Man får i alla fall en känsla av att man springer. Håller med Therese, försök vara positiv, det är ett elände att inte få springa men det vet ju du lika bra som jag. Och ja, kaffe är himelskt och ett fint substitut till vinet just nu:) Ta hand om dig.
SvaraRaderaJag kunde tyvärr inte cykla under min skadeperiod så det var vattenlöpning och cross som gällde. Det var min dröm att komma under 40 minuter som gjorde att jag stod ut.
SvaraRaderaDet var snarare värre under uppbyggnadsperioden efter att skadan läkt. Då jag fick springa 25 minuter mer per vecka uppdelat på en två tre pass till att börja med. Då trodde jag att jag skulle gå åt helt.
Men jag är glad över att jag kunde hålla i mina hästar. För peppar, peppar, känner inget av skadan alls nu.
Sen passade jag på att köra massor med styrketräning för att bygga upp mina svaga sidor.