Efter att ha hållt i torsdagens löpträning (jag låg bakre farthållare under 30-30 intervallerna, dvs parkerad i 6.00 fart) och inte fått något bakslag av det så var det idag dags att testa och se om stressfrakturen hade behagat att läka. Enda sättet att testa är helt enkelt att springa med lite driv, men eftersom foten ännu inte tordes tåla några direkta mängder så blev beslutet 5 km tempolöpning. Ingen uppvärmning utan första km fick fungera som uppvärmningskilometer.
Vad kan man då konstatera av detta test? Jo, följande.
1. Det gör inte ont - klart viktigast!
2. Att jag inte direkt har hållt min fysiska status där den var innan utan dalat väsentligt. Det var helt enkelt jobbigt att springa i 4.30 fart.
3. Att min skamgräns när det gäller löpning är obefintlig - (När jag kommit tillbaka från den planerade ruten, så visar Garmin på 4,71 km, således fick jag springa fram och tillbaka på vår gata som inte är speciellt lång tills klockan visade 5.0o km. Helt normalt.
Summa sumarum: 5 km på 22.19, vilket ger en snitthastighet på 4,28. Om exakt 4 veckor ska vi testa igen. Ska bli intressant att se hur mycket tid jag hämtat in då.
Men hallå!!! Det var ju jättebra fart, considering!
SvaraRaderaVar inte så hård mot dig själv (för det är ju aldrig jag, höhö)!
Morgonpass i "parken" hägrar! :-)
Tycker nog att det var en helt okej fart på första fart passet. Men framför allt vad skönt att det inte kändes ett dugg! Härligt.
SvaraRaderaHåller med om att farten var superfin. Underbart att läsa att det inte gjorde ont. Spring på och njut av löplivet!
SvaraRaderaDet här är ditt år!! Starkare och "snyggare" :-) än någonsin. Heja!!
SvaraRaderaTack för peppen allihopa! Nu gör vi 2011 till "the year of running"... Igen!
SvaraRadera